Aurora: Tuuli Lempa & Andreas Helling

Edward Benjamin Britten (1913-1976) var en kompositör och pianist född i Lowestoft, Östengland. Han började komponera redan som barn. År 1927 började han få privatundervisning av tonsättaren Frank Bridge. Britten fick sin musikaliska utbildning vid Gresham’s School och Royal College of Music.

Brittens sonatsatser är uttrycksfulla. Den första satsen inleds i en vilsen och introvert stämning. Det busiga Scherzo pizzicato är inspirerat av balinesisk gamelan-lyrisk musik. I Elegia klingar cellons sjungande klagosång sorgset över pianots tunga ackord. Den fjärde satsen, Marcia, är Sjostakovitj-liknande i sin kantighet och slutar med en hemsökande ton. Dmitrij Sjostakovitj var den tonsättare som inspirerade Britten att skriva för cello. Den energiska, obevekliga, oundvikliga känslan i Moto perpetuo fortsätter i sonatens slutliga klimax, där cello och piano spelar samma ackord i en rytm som känns ojämn, men som ändå är en noggrant matematisk rytm där elementen är inverterade som en spegelbild.

Camden Reeves (1974-) föddes i Oxford och studerade komposition vid universiteten i Exeter och York samt som CIMO-stipendiat hos Paavo Heininen vid Sibelius-Akademin. Reeves fascinerades av Sibelius musik under sina studier i Helsingfors, och Sibelius musik är fortfarande en av de största influenserna på hans musikaliska stil och kompositionssätt – tillsammans med naturen. Reeves har varit professor i komposition vid Manchesters universitet sedan 2002. Reeves berättar om sin komposition från 2017:

”Denna elegi komponerades till minne av min farfar Douglas Richard Reeves. Han var en skicklig jazzgitarrist, trumpetare, pianist och arrangör. Min farfar ingöt ett stort intresse i mig för Bill Evans musik. Den här låten är ett försök att fånga något av Evans harmonier. Titeln på min komposition, Still Above Ground (sv. fortfarande ovanför marken), är tänkt att förstås både poetiskt och bokstavligt. Poetiskt hänvisar den till den oundvikliga kontemplationen av dödlighet. Bokstavligen syftar titeln på det sätt på vilket musikens väv byggs ovanpå det underliggande ljudet. Cellons sorgsna klagosång återvänder om och om igen till Cis-ackordet. Pianot upprepar i sin tur en ackordföljd som rör sig från ljust och lugnt till mörkt och ångestfyllt. När harmoniernas (och känslornas) cykel upprepas flera gånger börjar den mörka och ångestfyllda tonen ta över mer och mer, tills cellostämman slutligen skriker ut i smärtan av förlust och slutligen bryts i bitar, tillbaka till marken.”

Frank Bridge (1879-1941) var kompositör, violinist, altviolinist och dirigent och föddes i Brighton i England. Han sägs ha varit en fredsälskande pacifist, och det var därför som första världskriget gjorde honom särskilt upprörd. Under krigsåren 1914-1918 skedde en stor förändring i hans kompositionsstil. Sonaten för cello och piano komponerades mellan 1913 och 1917 och skrevs medan tonsättaren var uppe hela nätterna och oroade sig för krigssituationen.

Sonaten inleds i en impressionistisk, lyrisk stämning. Pianot får en solistisk roll i en rad snabba och dramatiska avsnitt. Däremellan tar ett lugnt avsnitt som svävar i D-dur oss in i en drömlik värld. Flera vaggvisor är traditionellt skrivna i denna tonart (t.ex. Chopins Berceuse för piano).

Sonatens andra, långsamma sats, Adagio ma non troppo, är sömlöst kopplad till den tredje satsen, Molto allegro e agitato. De långsamma och snabba avsnitten alternerar. Stämningarna i Adagio-avsnittet sträcker sig från melankoliskt och dystert till drömskt och svävande. De Rachmaninov-liknande harmonierna och den turbulenta texturen i Molto allegro-avsnitten håller lyssnaren i sitt grepp tills cirkeln sluts: i coda återkommer det lyriska temat från inledningen av första satsen och folkvisemotivet framträder för första gången. Folksångsmotivet fungerar som en övergångssekvens som leder fram till det slutliga klimaxet. Sonaten avslutas dramatiskt och triumferande.