Aurora: Puusaari-Rysä-Fräki Trio

Mel Bonis: Soir – Matin opus 76 (1907)

”Jag trodde att hon var en man, jag visste inte att en kvinna kunde komponera på det sättet!” sa tonsättaren Camille Saint-Saëns när han hörde pianokvartetten av Mélanie Bonis (1858-1937). Bonis karriär som tonsättare präglades av de svårigheter som var typiska för den tidens kvinnliga tonsättare. Bonis fick stöd och uppmuntran från många inflytelserika personer i musikvärlden – utan det hade hennes föräldrar inte ens tillåtit sin dotter att ta pianolektioner. Bonis blev antagen till Pariskonservatoriet, men efter att ha hört talas om hennes kärleksaffär med sångaren, poeten och journalisten Amédée Hettich krävde Bonis föräldrar att hon skulle lämna konservatoriet. Istället accepterades hennes status som hustru till en förmögen, äldre industriman.

Förhållandet till barndomskärleken Hettich stärktes dock efter många år och Bonis återvände till komponerandet. Vad som följde var inte bara ett inspirerat samarbete inom musik och poesi, utan också en familjetragedi: en gemensam hemlig dotter, som Bonis son senare blev djupt förälskad i. Vid det här laget måste hemligheter avslöjas och naturligtvis kunde detta syskonpar aldrig få varandra.

Bonis, som dolde sitt kön under pseudonymen Mel Bonis, har en katalog med över 300 kompositioner, mestadels sånger och kammarmusik, men också orkesterverk och en mässa. Pianotrion Soir – Matin (Kväll – Morgon) op. 76 från 1907 representerar Bonis franska romantiska och impressionistiskt präglade musikspråk i söndagsstämningarna av en nyktert romantisk Kväll och en mjukt gungande Morgon.

Maria Puusaari

Osmo Tapio Räihälä: Temptations (2017)

Jag skrev pianotrion Temptations för den konsertserie med vilken trion Fräki-Puusaari-Rysä firade Finlands 100-åriga självständighet. Programmet bestod av pianotrior komponerade i Finland under hundra år, och eftersom det innehöll en tidig pianotrio av Joonas Kokkonen (1921-96), kompositören till operan Det sista frestelserna, var titeln på konsertserien Det första frestelserna. Konserterna i serien framfördes runt om i Finland under jubileumsåret. Titeln på konsertserien gav mig idén till ett verk som skulle behandla frestelser i tre led. Det första verket i trion, som färdigställdes under vårvintern 2017, heter Honey Trap, och dess framförandeinriktning är molto insettuoso – insektsliknande. ”Honungsfällan” kan förstås vara en köttätande växt som lockar till sig insekter, men också ett erotiskt lockbete som används för att förföra politiker, affärsmän och andra inflytelserika personer in i en utpressningsfälla. En annan konstart är den rastlösa Corryvreckan. Namnet kommer från den malström som virvlar runt på de inre Hebriderna och som i århundraden har utmanat många seglare att segla rakt igenom den. Antalet vrak som hittats under Corryvreckan har förmodligen aldrig räknats… Det sista av vecken kallas Birds of Paradise, och dess nyckel är molto uccelloso, eller mycket fågelliknande. Den har till synes inget syfte eller form, bara kvittrande och prasslande i grenar och trädtoppar. Men vad är syftet med paradise birds show, om inte att bjuda in en följeslagare, att bygga lockfåglar…?

Osmo Tapio Räihälä

Dora Pejačević: Trio (1910)

Maria Theodora Paulina (Dora) Pejačević (10 september 1885 Budapest, Österrike-Ungern – 5 mars 1923 München, Tyskland) föddes in i en kroatisk adelsfamilj med ett slott i Našice. Hon studerade musik i Zagreb, Dresden och München, men var i stort sett självlärd. Hon bodde i olika delar av Europa och under första världskriget var hon engagerad i behandlingen av sårade i Našice.

Pejačević publicerade endast ett fåtal av sina verk, men de framfördes både i hemlandet och utomlands. Bland hennes stora orkesterverk märks pianokonserten i g-moll, op. 33 och symfonin, op. 41. När symfonin uruppfördes i sin helhet i Dresden 1920 fick publiken till sin förvåning veta att tonsättaren var en kvinna och symfonin jämfördes med Pjotr Tjajkovskijs musik. Pejačević komponerade även vokalmusik samt piano- och kammarmusik.

Pejačević gifte sig 1921 med Ottomar von Lumbe. Hon dog i barnsäng efter att hennes äldsta son Theo fötts.

På 1930-talet började Pejačevićs musik hamna i skymundan och det var inte förrän Koraljka Kos biografi, ursprungligen publicerad 1982, som hon väckte intresse och forskning. Under 2000-talet har hennes verk börjat publiceras och spelas in.

Den andra trion i C-dur för violin, cello och piano op. 29 (1910) är en mogen komposition med en välformad kammarmusikalisk struktur och stil. Kraften i den tematiska och motiviska kompressionen är imponerande, särskilt i den första och sista satsen. Det korta emfatiska motivet är särskilt uttalat och upprepas, likt ett tvångsmässigt motiv, flera gånger. I utvecklingsavsnitten kombineras den polyfona texturen och ljudtätheten med skarpa harmonier och ”oväntade” intervall: uttrycket överskrider det musikaliska idiomets yttre attraktionskraft. Pianot används ofta som centralt instrument och utgångspunkt för händelserna; dess mättade ton och färgstarka kromatik beskriver dess textur, som också genomsyras av virtuosa element.

Koraljka Kos & Eeva Rysä