Aurora: Turku Ensemble

Sept papillons var det första verk som Kaija Saariaho skrev efter sin opera L’Amour de loin (Avlägsen kärlek). Kompositören skrev en del av det under repetitionerna inför operan i Salzburg. Det finns en påtaglig önskan att hitta en ny värld som inte har något att göra med grand opera, varken stilistiskt eller språkligt. Saariaho gick vidare från operans långa tidslinjer och eviga metaforer – kärlek, längtan och död – till dessa sju miniatyrer, som utforskar fjärilens sköra och flyktiga rörelse i flykten och i tillvaron, utan början och slut.

Sept papillons beställdes av Rudolf Steinerstiftelsen och uruppfördes av Anssi Karttunen i Helsingfors i september 2000.

Dmitrij Sjostakovitj skrev femton stråkkvartetter, av vilka den åttonde förmodligen är den mest kända och mest framförda. Tonsättaren skrev kvartetten på tre dagar under sitt besök 1960 i Dresden, som totalförstördes under andra världskriget. Sjostakovitj tillägnade verket till offren för fascism och krig. Det finns många spekulationer om vad tonsättaren egentligen menade med denna dedikation. Solomon Volkov säger i sina memoarer om Sjostakovitj att man måste vara mentalt blind och döv för att inte förstå att dedikationen syftade på Sjostakovitjs egen smärta över Stalins totalitarism. Sjostakovitj sägs också ha övervägt självmord vid tiden för kvartettens komposition och att den åttonde kvartetten skulle bli mycket intim och självbiografisk, vilket återspeglar tonsättarens tragiska sinnestillstånd vid den tiden. Tonsättarens egna initialer DSCH (tonerna D, Es, C, H) används också i kvartettens motiv.

Mark A. Popkin var en amerikansk fagottist som hade en framstående karriär i flera amerikanska orkestrar och framför allt som kammarmusiker med Clarion Wind Quintet och Chamber Music Society of Lincoln Center. Han har arrangerat ett stort antal verk för blåskvintett. Popkins skickligt skrivna arrangemang för blåskvintett av Shostakovichs åttonde stråkkvartett fångar originalverkets karaktär perfekt, men skapar också en helt egen ljudvärld som öppnar upp nya färger och dimensioner till Shostakovichs tragiska musik.

Sinfonia concertante är en form av konstmusik som uppstod under den klassiska perioden och som kombinerar de etablerade formerna symfoni och orkesterkonsert. Sinfonia concertante har vanligtvis två eller flera solister som spelar det huvudsakliga melodiska materialet i verket, med orkestern som ackompanjerar och stödjer solisterna.

Wolfgang Amadeus Mozart komponerade flera verk i sinfonia concertante-stil, av vilka inte alla har bevarats i sin helhet. Sinfonia concertante K.364 från 1779 för violin, viola och orkester är förmodligen det mest kända av hans verk i denna genre.

Mozart öser i sitt verk en extraordinär rikedom av melodiska och tonala texturer som, i enlighet med kompositörens skicklighet, flödar utan ansträngning som mogen frukt för lyssnaren att plocka. Mozarts verk cirkulerade under lång tid som kopior av manuskriptet fram till 1802, då en tryckt version utkom.

Bara sex år senare, 1808, publicerades en version av Mozarts verk av en anonym arrangör för stråkar under titeln Grande sestetto concertante. Den anonyme arrangören har på ett mycket fantasifullt och skickligt sätt arrangerat både orkesterstämmorna och solostämmorna i de två originalverken för endast sex musiker på ett meningsfullt och logiskt sätt. Till och med solokadencerna i originalverket, som bara framförs av solisterna utan orkesterackompanjemang, har arrangören skickligt arrangerat så att alla i sextetten kan spela tillsammans.

Vi känner inte till att Grande sestetto tidigare har framförts i Åbo, och kanske bara en gång tidigare i Finland, på Kuhmo kammarmusikfestival, så det är högst troligt att vi får höra Åbo-premiären idag! Bara en gång!

Turku Ensemble önskar er en trevlig konsert och lycka till med den nya konsertserien Aurora som Åbo musikfestspel ordnar!

Harri Sippel, ordförande
Åbo Ensemble