SIBELIUS OCH ÅBO

Under de följande decennierna koncentrerades Sibelius karriär och liv till Helsingfors, men hans växande rykte som kompositör-dirigent fick honom att resa Finland runt och ge konserter. Som dirigent kom han första gången till Åbo 15. och 17.2.1894. Konserterna hölls i Brandkårshuset (numera FBK:s hus) och i Akademihusets solennitetssal och på programmet fanns både den två år tidigare slutförda tondikten En saga (op. 9) och hans Suite till historiska motiv, tablåmusik i åtta satser, som också innehöll den pinfärska Karelia-musiken, skriven för Wiborgs Nations Festlotteri i Helsingfors.

Dessa verk har sedermera inte framförts i samma form som då: Sibelius omarbetade En saga till en ny version 1902 och Karelia-musiken är numera känd som två separata verk: Karelia-uvertyren op. 10 och Karelia-sviten i tre satser op. 11. Också de för den senare konserten skrivna stråkorkesterarrangemangen förblev unika: Scherzo, en bearbetning av tredje satsen i B-durstråkkvartetten (op. 4) och Impromptu, sammanställd av två pianostycken. Orkestern var tydligen påtagligt fåtalig: Åbo Underrättelsers recensent berömde dess spel, men konstaterade att ”ännu bättre hade den lyckats, om stråkorkestern hade varit talrikare besatt, ty nu kom den icke alltid till full giltighet. De svårigheter, orkestern hade att öfvervinna, voro heller icke små, ty herr S. är icke den, som ryggar tillbaka för sådana.”^[8]

Vid den första konserten hördes något än mer exceptionellt. Enligt informationen i programbladet spelade man nämligen ännu inte Scherzo och Impromptu för stråkorkester 15.2., däremot två satser ur Pjotr Tjajkovskijs Serenad C-dur (op. 48). Med undantag för detta tillfälle känner man inte till att Sibelius någonsin skulle ha dirigerat andra tonsättares verk, eventuellt med undantag för något undervisningsuppdrag. Att han valde att hedra just Tjajkovskij var knappast någon slump: ”Jag vet nog att det finns mycket likadant i den där mannen som i mig”, skrev Sibelius om sin redan bortgångna kollega år 1900.^[9]

Tre år senare, 29. och 30.11.1897, återvände Sibelius till Åbo. Då hade han med sig Tuonelas svan och Lemminkäinen drager hemåt (op. 22), bägge kommande klassikerverk ur Lemminkäinensviten, samt det lilla orkesterstycket Vårsång (op. 16) och Skogsrået (op. 15a), som länge var helt bortglömd. Den sistnämnda var i sin ursprungliga form en historisk kuriositet: ett melodrama för recitatör, piano, stråkar och två valthorn, de sistnämnda säkert inspirerade av de naturhorn Sibelius farbror Pehr ägde. Jakthornens klanger dominerar också orkesterversionens inledande takter.

Åbo Underrättelser prisade de symfoniska dikterna som strålande bevis på herr Sibelius säregna konstnärskap, då de både i melodisk, harmonisk och kontrapunktisk bemärkelse bjöd på så många speciella och nya inslag, att man takt för takt följde dem med allt större intresse.^[10] Åbo Tidnings recensent tycktes ha hört rykten om den unge revolutionäre tonsättaren redan på förhand och upplevde att salen ”varit beredd på att få höra ett och annat, som stälts – rent ut sagdt – på skandal. Skandalen uteblef och i stället konstatera vi en storartad framgång för kompositören.”^[11]

För Åbokonserterna i april 1900 färdigställde Sibelius till och med ett nytt verk, som sedermera glömdes bort i över ett århundrade. På basis av konsertprogrammen trodde man nämligen att han nöjt sig med att dirigera endast den tre minuter långa uvertyren till sin opera Jungfrun i tornet (JS 101, färdigställd 1896). Först på 2010-talet insåg dirigenten Tuomas Hannikainen vad man i själva verket hört vid Åbokonserten. Sibelius anteckningar i operapartituret och orkesterstämmorna visade synnerligen noggrant, hur han sammanfogat orkesterpartier från olika delar av operan till en 10 minuter lång helhet. Denna konsertuvertyr uppfördes på nytt av kammarorkestern Avanti! 2021 och kan gott och väl ses som ett betydande verk i stil med de olika satserna i Lemminkäinensviten och som ett centralt exempel på Sibelius 1890-talsproduktion.

Det är en gåta varför Jungfrun i tornet-uvertyren sedermera blev utan flera framföranden (med undantag för ett framförande i Uleåborg strax efter uruppförandet). Åtminstone berodde det inte på Åbopublikens reaktioner. Tonsättare Väinö Pesola mindes händelserna i en artikel och återberättade dem färgstarkt (på bred finsk Åbodialekt, övers.anm.):

”Vi fick ett smakprov på stora världens konserter då Sibelius kom för att ge en kompositionskonsert. Vi stackare hade inte pengar att köpa biljetter och fick inga fribiljetter heller, men vi väntade på utsidan och iakttog de väldoftande mamseller och fina herrar som kom till konserten med häst och vagn. Och ute på gatan kikade vi sedan in genom fönstren och emellanåt hörde vi lite högre ljud där inifrån. Nästa dag läste vi sedan sorgsna i tidningen om hur fin konserten hade varit.”^[12]

Också tidningarnas kritiker var nöjda. Uusi Aura berömde sviten bestående av musik från skådespelet Kristian II och sviten numera känd som Historiska bilder (op. 25), vars dåvarande avslutning Finland vaknar senare fick det kärnfulla namnet Finlandia (op. 26). ”Det skickliga framförandet och den vid många tillfällen skira stämningen väckte stort bifall i publiken.”^[13] Till slut framfördes Atenarnes sång av en stor goss- och manskör och enligt Åbo Underrättelser var denna ”egnadt att samla kring sig intresset. Det var en väldig, af ungdomlig hänförelse brinnande skara af sångare, som i täta leder samlades på estraden och med en blomsterlyra hembar kompositören sin hyllning. Och då den eldande sången, hundrastämmig och beledsagad af orkester, ljöd genom salen fans där månget fuktigt öga. Sången bisserades genast och – ’atenarne’ gjorde sin sak med heder.”^[14]

Under de första åren på det nya århundradet återvände Sibelius flera gånger till Åbo för att ge konserter. En betydande händelse gick av stapeln 13. och 14.12.1902, då Åboborna för första gången hörde en symfoni av Sibelius i sin hemstad – dock inte andra symfonin som precis slutförts utan symfonin nr 1 i e-moll (op. 39), färdigställd två år tidigare. För den rätt stora orkestern krävdes förutom Musikaliska sällskapet i Åbo extra musiker från Helsingfors filharmoniska sällskap, och de andra verken på konserten, Impromptu (op. 19) och Snöfrid (op. 29), bägge till text av Viktor Rydberg krävde kör. ”Kören liten men rätt bra”, konstaterade tonsättaren i ett brev till Aino skickat från hotel Phoenix.^[15]

Även kritikerna var nöjda, recensenten i Uusi Aura lät till och med sin poetiska ådra flöda: ”Huvudnumret var den berömda symfonin i E-moll, som nu för första gången presenterades i Åbo. Hur svårt det än är att vid en första genomlyssning bekanta sig med ett så stort mästerverk som det ifrågavarande, där tonvågor, stundvis växande med jättekrafter mot höjden, stundvis utmattade av sin frenesi lugnar sig i stilla melankoliskt mummel, så måste även den som hör verket endast en gång förundras och beundra den passionerade, otyglade fantasikraft som framgår ur både första satsen Allegro energico och den omfattande avslutningen, Finalen, liksom å andra sidan den urfinska stämning, stundvis skirt sorglig, stundvis djupt dystert, som visar sig upplyst av glödande blixtar i den sällsamt underbara Andante cantabile-satsen.”^[16]

Två år senare 26.3. 1904 klingade även andra symfonins (op. 43) toner, men endast finalen framfördes. Däremot fick man i sin helhet höra den pinfärska violinkonserten i d-moll (op. 47), uruppförd endast en månad tidigare och i dess infernaliskt svåra originalversion spelad av Viktor Nováček. Ungdomsårens tondikt En saga återvände också till Åbo, nu omarbetad i sin slutliga version.

Violinkonserten fick ett motstridigt mottagande vid uruppförandet i Helsingfors men i Åbo förstod man verket bättre, enligt Uusi Auras kritiker var det ”en nydanande och egenartad tonskapelse i denna bransch”.^[17] Åbo Underrättelser kände till debatten som förts i Helsingfors och försvarade Sibelius: ”Efter åhörandet av denna tonskapelse måste väl fastslås, att densamma af flertalet bland åhörarne väl icke blef fullt förstådd, enär det är en violinkonsert i den hypermoderna stilen, där violinstämman icke ensamt är dominerande öfver ett jämförelsevis enkelt orkesterackompagnemang – såsom i äldre tidens violinkonserter – utan bildar med orkesterstämmorna en polyfon tonsättning, där orkestern i sin helhet och många af de enskilda instrumenten särskildt för sig ofta ha mer att säga än solo violinen.”^[18]

Orkestern var tydligen inte helt fulltalig, eftersom den nervösa tonsättaren i ett brev hem var upprörd över bristen på åtminstone andra flöjt och tuba. Däremot led Sibelius ingen brist på sällskapsliv i Åbo: i staden bodde bl.a. hans barndomsvän, intendenten vid Åbo slott Walter von Konow med fru, som ofta umgicks med tonsättaren vid hans gästkonserter. Kvällarna var ibland rätt våta, Sibelius tilläggskommentar i ett brev till frun från Åbo 1902 var säkert befogad: ”Jag viftar inte! Så var inte rädd!”^[19] I samband med konserten 1904 berättade tonsättaren att han tillsammans med den excentriska språkforskaren och kulturpersonligheten Sigurd Wettenhovi-Aspa var på väg för att ”ta ett bad” och ”dricka mjöd”.^[20]

Den 6 och 7 november 1907 presenterade Sibelius i Åbo både symfonin nr 3 C-dur (op. 52), tondikten Pohjolas dotter (op. 49) samt sviten med scenisk musik från Belzasars gästabud (op. 51). Åbo Underrättelsers recensent var närmast lyrisk över den nya symfonin: ”Sibelius symfoni n:o 3 hör till de härligaste bland – om den ej rentaf är den härligaste af alla symfonier som skrifvits, äfven den störste symfonisten Beethovens värk inberäknade.”^[21]

Vid denna tid var Sibelius ett efterfrågat namn som dirigent för sina egna verk även utomlands. Orsaken till hans sporadiska blixtvisiter i Åbo var stadens position som knutpunkt för trafiken på den tiden: reste man till Sverige och via Sverige till de andra nordiska länderna skedde det med båt från Åbo. Att resa var inte heller lika smidigt som numera: i november 1912 rapporterar Sibelius till Aino att han vistats ”i Åbo ett dygn på grund av passet. Jag var ensam och mediterade.”^[22]

I månadsskiftet februari-mars 1913 kom Sibelius än en gång till staden för att ge konsert, denna gång dirigerade han sina senaste tondikter In memoriam (op. 59), Dryaden (op. 45/1) och Nattlig ritt och soluppgång (op. 55). Den firade tonsättaren var på förhand rätt reserverad i förhållande till om han skulle lyckas, i november 1912 skrev han i sin dagbok: ”Är osäker om Åbo. Tror ej att jag får folk.” Efter konserten uttryckte han sedan sin lättnad i dagboken: ”Konserterat med framgång den 28 och 1 i Åbo.”^[23]

Jean Sibelius största musikaliska framgång i Åbo torde vara uruppförandet av den omarbetade versionen av symfoni nr 5 Ess-dur (op. 82), på tonsättarens 51-årsdag 8.12.1916 (ytterligare en konsert gavs 10.12.1916). Den omstörtande symfonin, som i sin originalform fortfarande hade en rätt traditionell form i fyra satser sysselsatte tonsättarens tankar under hösten: ”Håller på med sinfoni V omarbetningen. Och har åter hast. Men – den måste bli bra.”^[24] Slutresultatet var något unikt, första satsen sammansmulten med Scherzot, vilket Åbopubliken var först i världen med att bevittna.

För Musikaliska sällskapet i Åbo var det tydligt att arbetet med bearbetningen var betydelsefullt, i programbladet skriver man nämligen att symfonin framförs ”för första gången”. Å andra sidan skrev man också ”för första gången” i samband med sviten Den älskande för stråkorkester, trots att den hade framförts även vid de senaste konserterna i Åbo 1913! En stående favorit var En saga, som nu framfördes i Åbo redan för tredje gången under ledning av tonsättaren. Signaturen F.I. I Turun Sanomat uttryckte sitt gillande: ”Femte symfonin, med sitt rika, konsekvent och mästerligt utformade innehåll, skärpte lyssnarens sinne från den första tonen till den sista. Inledningens morgonstämning övergick via dimma och motstridigheter mot middagens livsglädje, där allt, även naturen, klingar av lycka och sorglöshet.” Orkestern fick beröm men med små förbehåll: ”Sporadiska misstag och malörer var förståeliga med tanke på hur krävande de svåra uppdragen vid dessa konserter var för orkestern.”^[25]

Musikaliska sällskapet i Åbo hade redan året innan uppvaktat Sibelius på hans 50-årsdag genom att utnämna honom till sällskapets första hedersmedlem. Nu firades denna händelse med middag på Hamburger Börs, och tonsättarens glädje hittar också sin väg till dagboken: ”Conserterat i Åbo – stor hänförelse.” Glädjande var även mötet med mecenaten och hans långvarige vän, som flyttat till Åbo: ”Högintressanta stunder med Axel Carpelan denna underbara ”hjärna + hjärta”!”^[26] Carpelan återvänder till symfonin i sitt brev 15.12.1916: ”Länge levde vi här i ett efterrus efter dina konserter. Överallt idel hänförelse och beundran. I mina öron ljuda ännu dina toner ur din ’femte’, så rik, ursprunglig och skön som ingen annan natursymfoni efter Ludvig den store.”^[27]

Sibelius återvände ytterligare en gång till Åbo för att dirigera sin musik. Då fick han i uppdrag att komponera Åbo Akademis invigningskantat till en dikt av Jarl Hemmer, som förorsakade honom en del plågor under komponerandet i början av år 1919: ”Kantaten pinar mig, icke minst då de musik. Resurserna äro omöjliga i Åbo enligt [kapellmästaren vid Musikaliska sällskapet i Åbo Karl] Ekmans bref i dag.”^[28] Efter kriget var läget i orkestern dåligt och bl.a. oboer saknades helt och hållet – vid konserten ersattes deras partier i kantaten med klarinetter.

Så han överlämnade noterna till kantaten Jordens sång (op. 93) till orkestern i februari 1919 träffade Sibelius Axel Carpelan för sista gången. I dagboken gläder han sig åt att ha tillbringad en ”storartad stund” med denne samt ha deltagit i en synnerligen behaglig middag hos Åbo Akademis rektor Edward Westermarck i Ispois: ”Sparkling Hoch m.m. Lefde lifvet.”^[29] Sibelius lovade träffa Carpelan en gång till under sitt besök i Åbo men det blev inte av och han anklagade sig själv i ett brev: ”Tyvärr äcklade mig mitt skamliga, nervösa väsen till den grad att jag icke ville utsätta dig för ett andra besök.” Vad som än hade hänt i Åbo återkom Axel till det i sitt följande brev: ”Janne! Glöm ej att Åbo är en liten småstad. Rök ej – det skadar ju dig, drick ej häller – det verkar sammaledes – och kanske försvårar dina vänners arbete för dig just nu. Skall sednare meddela vad jag syftar på.”^[30] Sibelius kallade i sin dagbok brevet ”underbart” och kvitterade sitt eget beteende med ”Dabsterna i Åbo!”^[31]

Endast en månad senare var Axel död, bruten av sjukdom, och Sibelius var otröstlig. I maj skrev han: ”Den olycksaliga Åbo kantaten och dess uppförande! Men de som ville ha mig äro ju mina vänner, hvilka hjälpt mig med råd och dåd. Och sedan Axel Carpelans minne – han ville ju och önskade det.”^[32]

Åbo Akademis invigningsfestligheter 11. och 12.10.1919 förlöpte festligt. Tonsättarens upplevelse var positiv: ”Kantaten gjort stor lycka i Åbo. Festen oförglömlig. De berömda skandinaviska vetenskapsmännen tillgängliga och angenäma. Middagar, luncher etc. Allt enastående.”^[33] Om någon form av ånger tidigare förekommit i fråga om festande bromsade den inget nu. Festen på Hamburger Börs ledde enligt den svenska journalisten Kjell Strömberg till ”ett improviserat höglitterärt och musikaliskt symposium i mästarens hotellsvit. Den slutade ett gott stycke in på morgontimmarna, och vi andra var nog ganska trötta, ty ingenting saknades i dryckesväg, men själv berättade den illustre värden outtröttligt historier från sitt framfarna liv på ett oefterhärmligt sätt. Till slut slog han sig ned vid flygeln – inflyttad för alla eventualiteter – och spelade upp för oss den fantastiska finalen till sin nyss fullbordade femte symfoni, varvid han stundom sjöng med av sina lungors fulla kraft.”^[34]

Efter detta gav Sibelius inga fler konserter i Åbo. Werner Karsten, som inövat kören för kantaten Jordens sång fick honom ändå att komponera ett nytt verk för sin manskör Musices Amantes. I dagboken skrev Sibelus: ”Komponerat ”Liknelse” [egentligen Likhet] af Runeberg för M.A. i Åbo. En manskvartett i den gamla goda stilen – den har tilltalat mig i dess patos.”^[35] Ett mer prosaiskt exempel på vad som hänförde Sibelius framgår i ett brev han skickade Karsten: ”Hedersbror! Härhos den nya kompositionen. Måtte den skänka Dig och din stolta kör nöje. – Glöm ej de för mig oförglömliga cigarrerna.”^[36]

Tyvärr insjuknade Karsten, vilket förhindrade honom både från att dirigera verket och från att fördjupa sig ordentligt i cigarrleveransen. I februari 1922 skrev han ändå: ”Beträffande cigarrerna skall jag återkomma, men för att Du icke måtte helt undvara af Åbo-cigarrerna sänder jag per post 4 askar a 25 st. hvaraf jag ännu öfverkommit en ask ’cabinet’, de övriga ’Rita’, hvilka ju ingalunda äro att förakta särskildt som ’middagscigarr’. Måtte de dock väl smaka.”^[37] Till slut blev Karsten tillräckligt frisk för att dirigera kör och Likhet (JS121) uruppfördes slutligen över fyra år efter att sången skrevs, i Solennitetssalen i gamla Akademihuset i Åbo 13.3.1926.

Av Sibelius epokgörande mästerverk fick femte symfonin trots allt inte sin slutliga form i Åbo, eftersom tonsättaren omarbetade sitt verk en gång till. Men i denna stad färdigställdes, i en form som godkändes av tonsättaren, den allra mest kända, framförda och älskade Sibeliuskompositionen – om än inte av Sibelius själv.

Rätt snabbt efter att Finlandia (op. 26) blivit känd som en självständig tondikt började man sammanställa ord att sjungas till den avslutande hymnsatsen. Dylika självständiga sångversioner förekom speciellt i USA, så till den grad att hymnen togs för en amerikansk folkmelodi. År 1938 tog amerikafinländaren Yrjö Sjöblom mod till sig för att fråga om tonsättaren kunde auktorisera dylika sångversioner och fick svaret: ”Den är inte avsedd att sjungas. Den har ju gjorts för orkester. Men om världen vill sjunga, kan det inte hjälpas.”^[38]

Samma år gav Sibelius även Wäinö Solas text sin välsignelse, och till den skrev han till och med ett arrangemang för manskör. Denna text används fortfarande som en del av Sibelius samling Musique religieuse (op. 113), ursprungligen komponerad som frimurarmusik. Solas text dög ändå inte för Ylioppilaskunnan Laulajats dirigent Martti Turunen, som bad en av våra mest respekterade poeter V.A. Koskenniemi skriva en ny version. Utgångspunkten var Koskenniemis majestätiska midsommarhymn (Juhannushymni), som han bearbetade och slutförde dikten Finlandia för samlingen Latuja lumessa (Spår i snön) som utkom 1940 och tillägnades veteranerna från vinterkriget.

Men inte ens i bearbetad form passade denna Finlandia-hymnens melodi, och – om man ska tro poetens hustru – berodde detta på att Koskenniemi var fullständigt omusikalisk. Senare berättade poeten om hur hymnens slutliga text uppstod: ”Då jag skrev den fick jag god hjälp av körledaren, magister Martti Turunen, som bl.a. vid flera tillfällen visslade hymnmelodin i mitt öra, per telefon mellan Helsingfors och Åbo! Han såg också till att få långa och korta stavelser på ”rätta” ställen samt förmedlade Sibelius välsignelse för min text.”^[39]