Blogg: Om Heterokronis uppkomst 3

Bild: Heli Sorjonen

I en serie bloggar ger ÅMFs residenskonstnär Aliisa Neige Barrière allmänheten en närmare inblick i bakgrunden till sin konserttrilogi 2024 och hur hon har förberett den. I den första delen diskuterar Barrière Det andra hjärtat, som kommer att framföras på Åbo konserthus den 22 augusti.

Det andra hjärtat  är den sista etappen på vår resa: en dramatiserad symfonikonsert som kombinerar fyra verk från olika epoker.

Ett av de sätt som står mig närmast då det gäller att planera konsertprogram är att närma sig det hela via dramaturgin, alltså bygga upp konserten som en musikalisk, men också en tematisk och narrativ båge. Jag upplever att det har stor potential för att förnya och fördjupa konsertupplevelsen.

Under första halvan belyser berättaren via samtida kritiker de verk som framförs. Den strålande skådespelaren Akseli Kouki fungerar som värd för kvällen, som dyker allt djupare ner i musiken.

Även om de här kompositörerna på sin tid fick ett positivt, och till och med översvallande bemötande, betraktades de som undantag, och de tydligt misogyna kritikerna nedvärderade dem och använde mäns prestationer som måttstock för kvalitet.

Louise Farrenc (1804–1875), vars uvertyr inleder konserten, var en exceptionell individ – och utgångspunkten för min egen forskningsresa med sikte på de bortglömda tonsättarnas värld. Farrenc var under sin livstid en celebrerad tonsättare och pianist, som beundrades av kolleger som Schumann, Berlioz och Hummel.

Bland privilegierna som möjliggjorde hennes karriär ingick orubbligt stöd från hennes familj och speciellt hennes man; maken gav till och med upp sin egen karriär för att grunda ett förlag som publicerade hustruns verk. Ett sådant stöd var ett fenomen utan like, och därför är det extra uppseendeväckande att hennes verk trots allt det här föll i total glömska.

Farrenc slutade komponera efter att hennes dotter avlidit och fokuserade på undervisning: hon var den första kvinnliga läraren vid konservatoriet i Paris. Efter sin död glömdes hon bort väldigt snabbt. Vid hennes namn i uppslagsverken ströks titeln ’tonsättare’ endast åtta år senare. Därmed tonade hennes tre livliga och säregna symfonier, två orkesteruvertyrer och mångahanda kammarmusik- och pianoverk snart ut i intet.

Hennes musik var levande, och trots att hon står för relativt akademiskt, postklassiskt formtänkande är hennes harmonier uppriktigt och beundransvärt överraskande.

Punkterade rytmer, en outtröttlig basgång och skärande dissonanser sätter fart på dramatiken i uvertyr nr 2. Efter en nobel inledning följer ett överraskande humoristiskt scherzo, som likt ett framviskat rykte sprids till hela orkestern och tar sig utlopp i otyglad energi med gott humör.

Augusta Holmès (1847–1903) var en fransk tonsättare med irländsk bakgrund och synnerligen framgångsrik under sin livstid. Hon är också ett gott exempel på vilket slags påhittighet en kvinnlig konstnär på den tiden behövde för att kunna utöva ett kreativt yrke.

Holmès var medveten om att hon skulle vara tvungen att avstå arvet från sin släkt om hon gifte sig, alltså använde hon i stället sin förmögenhet till att publicera sina egna verk och avlöna orkestrar. Andromède är ett imponerande exempel på hennes produktion och bygger på en dikt skriven av henne själv.

Berättelsen inleds med ett anrop i trombonerna. En fjärran storm brakar i de låga stråkinstrumenten, tills den får ett utbrott och vi hamnar mitt i en hetsig jakt. Lyriska fraser som andas förtvivlan förvandlas till ängsliga böner. Bleckblåsinstrumenten strider. I violinerna hörs Andromedas bedjande, gråtande röst (i partituret skriven som ’piangendo’ alltså ’gråtande’).

Tiden stannar upp i stråktremolon och arpeggion i harpan: Perseus anländer för att rädda Andromeda. Den punkterade rytmen från inledningen återvänder nu som ett hjältemodigt tema, som besegrar den förfärliga baslinjen. Orkestern firar Perseus seger: Andromeda är räddad och en storartad kärlek har sett dagens ljus. Ett Hollywoodartat, dekadent nedbromsat motiv firar nu Andromeda och Perseus som älskande.

Till slut tynar orkestern bort och Andromeda blir en stjärnbild på norra himlen bredvid Perseus.

I slutet av sin dikt bjuder Holmès in alla människosjälar att tro på friheten under svåra tider, för till slut kommer poesin och kärleken att bära oss alla upp i höjden mot stjärnorna.

Många känner säkert till att Outi Tarkiainen (f. 1985) inledde sin musikerkarriär som jazzsaxofonist, för att senare övergå till det fält som föga lockande kallas samtida musik. Tack vare sin bakgrund har Tarkiainen en mycket säregen förmåga att iaktta orkesterns färgpalett. Under karriärens gång har Tarkiainen antagit en feministisk grepp om komponerandet, till stor del inspirerat av det egna moderskapet.

Titeln The Ring of Fire and Love syftar på ”eldcirkeln”, känslan då barnet kommer ut ur sin moders kropp. Samma namn används också för att beskriva den zon av vulkaner och jordbävningar som omger Stilla havet.

Verket bygger på utbrott, när de dämpas kan man urskilja en melankolisk melodi i den sordinerade trumpeten, precis som om den hade klingat hela tiden. Harpan och celestan förser den med himmelsk glans, tills stråkarnas vågor (sammandragningar eller skälvningar i jordskorpan) börjar varsla om ett nytt utbrott.

Den här processen upprepas flera gånger med olika styrka. Trumpeten för oss tillbaka till tystnaden, kanske beskrivande den nyföddas första skrik – musik för moderns öron, eftersom de berättar att barnet mår bra och har inlett sin väg genom livet.

Det är alltså ingen slump att Tarkiainens The Ring of Fire and Love och Kaija Saariahos (1952–2023) Adriana Songs landat i samma konsertprogram. Båda öser inspiration ur moderskapet – det ena verket ur förlossningen, det andra ur graviditeten och uppfostran av barnet – ämnen som än i denna dag är väldigt sällsynta inom den klassiska musiken. Tarkiainen och Saariaho är minsann inga okända tonsättare, men här vill jag uttryckligen betona hur deras upplevelse av det kvinnliga har påverkat deras egenartade konstnärliga uttryck.

Kaija Saariahos andra opera Adriana Mater är enligt min åsikt ett av hennes mest undervärderade verk.

Kanske dess brutala handling var för mycket för världen 2006: Adriana är en ung kvinna i en landsortsby som förbereder sig för kriget. Hennes storasyster Refka är hennes trogna beskyddare men lyckas inte skydda henne från Tsargo, eftersom Adriana upplever det som sin plikt att lyssna till honom och försöka tala honom till rätta. En natt våldtar Tsargo Adriana. Trots systerns motstånd bestämmer sig Adriana för att föda barnet och som motvikt göra något gott i världen, genom att förvandla traumat till en resurs.

18 år senare är kriget över, sonen Yonas är vuxen och får veta hur han kom till världen. Han besluter sig för att leta rätt på sin far och döda honom. Men han hittar en blind gammal man som är ytterst medveten om sina synder och tvingas leva resten av sitt liv plågad av de hemskheter han begått under kriget. Yonas vågar inte döda honom utan springer sin väg. När han återvänder till sin mor ber han om förlåtelse för att han inte förmådde hämnas, men Adriana är lättad över att hon har uppfostrat en rejäl karl. Nu kan de fortsätta på förlåtelsens och fredens väg.

Adriana presenteras för oss i första satsen av Adriana Songs, ’Jardin d’automne’ (Höstträdgård). Vi får veta att hon är driftig men känslig. Hon ser idel poesi omkring sig men är också synnerligen medveten om faran, om krigshotet. Hotet personifieras i hennes misshandlare Tsargo.

Efter den här satsen beslöt jag mig för att lägga till ett mellanspel, Adrianas våldtäktsscen ur operan. Scenen hör till Kaijas kraftigaste orkestermusik och det känns viktigt att lägga till denna scen som en del av det här verket. Jag har bearbetat instrumentationen en aning men hållit mig så nära originalet som möjligt. Jag hoppas att mellanspelet ger sångcykeln ytterligare en dimension och förmedlar budskapet om att vi inte bör låta de (alltför) många våldsdåd, som framför allt kvinnor råkar ut för, gå ouppmärksammade. Eftersom sångcykelns satser bär namn som är repliker ur operan, valde jag att namnge mellanspelet enligt Tsargos sista replik före våldtäkten: ”Sur ton corps je passerai” (Jag tränger mig på din kropp). Musikens våldsamma dissonanser känns nästan i hjärtgropen, när hela orkestern skildrar den oerhörda grymheten.

Operans centrala musikaliska tanke uppstod när Kaija för första gången såg sina ofödda barns hjärtljud i ett sonogram. Ur det uppstod en polyrytm, och ur den hela operans struktur och temporelationer. Det här var oerhört inspirerande för librettisten Amin Maalouf, som byggde upp en hel scen runt den här bilden.

Den här scenen finns med i sångcykelns andra sång ’Je sens deux coeurs’ (Jag känner två hjärtan), där Adriana talar till sitt ofödda barn och funderar en hurudan man han kommer att växa upp till att bli. För första gången får vi se henne tvivla, hon grubblar på om hon valde rätt när hon beslöt att föda barnet. Men hennes melankoliska musik är ständigt närvarande och ostinatot som bildas av två hjärtan som slår understryker styrkan i hennes känslor.

Tredje satsen ’Rages’ (Raserier) är ett orkesternummer. Det motsvarar inledningen till operans andra akt, där Adrianas son Yonas 18 år senare blivit en vuxen man och vill hämnas sin födsel å moderns vägnar. Musiken är sprängfylld av den unge mannens smärta när han bearbetar den skakande nyheten.

Det snabba tempot låter som språngmarsch och pulsen bromsar emellanåt, när Yonas tvingas stanna för att dra efter andan. Känslorna finns på ytan. De råa bleckblåsackorden uttrycker Yonas kaotiska sinnestillstånd, och stråkarnas punkterade rytmer påminner honom om de sanningar och lögner som omger honom.

Sista satsen ’La vie retrouvée’ (Det återfunna livet) är en bearbetning av operans slutscen. Adriana är nu övertygad om att hennes son inte är en man som dödar, som hans far.

Hon sjunger om lättnad, om en framtid i förlåtelsens och fredens tecken. Adriana har återfunnit sin inre eld och hon har också sin son som stöd. Den melankoliska satsen (liksom hela verket) är ett storartat exempel på Kaijas sätt att komponera för sångrösten, vid sidan av hennes mästerliga orkestrering. Färgerna är ständigt nya men ändå alltid igenkännbara.

Jag vet att Fleur Barron sjunger Adrianas roll otroligt bra, eftersom jag förberedde henne för att framföra operan för ett år sedan. Jag kan knappast ge mig till tåls för att uppleva den här konserten…!

I det här skedet avslutas Heterokronins vandringsfärder, åtminstone tillsvidare. Om du fortfarande läser det här så hoppas jag att du upplevt mina tankar som intressanta!

Om du vill veta mera så ta gärna kontakt med oss, och framför allt: välkommen till Åbo musikfestspel!