Aurora: Risto Lauriala

JOHANN SEBASTIAN BACH (1685–1750) – FERRUCCIO BUSONI
Nun komm, der Heiden Heiland (Jesus Kristus för oss nu), BWV 659
Wachet auf, ruft uns die Stimme (Stig upp nu, Herrens röst klingar), BWV 645
Nun freut euch, lieben Christen g`mein (Gläd dig alla kristna), BWV 734

Den italienskfödde kompositören Ferruccio Busoni (1866-1924) blev känd för finländarna när han undervisade i piano vid Helsingfors konservatorium i början av 1890-talet. Vid sidan av sina egna kompositioner var en av hans passioner att väcka Johann Sebastian Bachs musik till liv och arrangera den för piano. Busoni gav ut en Bach-utgåva med 25 satser, som innehöll Bachs kompositioner som ursprungligen skrivits för piano samt ett stort antal arrangemang av verk för luta, violin och orgel.

De pianoverk vi hör nu är i själva verket flera arrangemang. ”Nun komm, der Heiden Heiland” (Jesus Kristus för oss nu) är arrangerad för Bachs orgelkoral (med katalogposten för Bachs samlade verk BWV 659), som bygger på kantaten med samma namn BWV 61, som bygger på en koral komponerad av Martin Luther på 1500-talet, som bygger på en medeltida hymn av biskop Ambrosius. Adventskoralen är en av Bachs mest kända.

”Wachet auf, ruft uns die Stimme” (Stig upp nuu, Herrens röst klingar) bygger på den välkända koralen av Philipp Nicolai, som Bach använde i koralen ’Zion hört die Wächter singen’ i sin kantat BWV 140 och arrangerade som en separat orgelkoral BWV 645. Busonis arrangemang utmärks av basens genomgående oktaver, som ekar av det frodiga ljudet av orgelns fotsteg.

”Nun freut euch, lieben Christen g’mein” är en av de kortaste av Bachs orgelkoraler. Koralen, som ofta framförs med pianoackompanjemang i rasande fart, bygger återigen på en koral av Martin Luther. Basens studsiga karaktär bidrar till den glada stämningen i koralen.

JOHANN SEBASTIAN BACH
Partita nr 2, c-moll, BWV 826
I. Sinfonia
II. Allemande
III. Courante
IV. Sarabande
V. Rondeau
VI. Capriccio

Bach komponerade de sex cembalostämmorna som en del av samlingen Clavier-Übung, som publicerades 1731 efter att han redan hade etablerat sig som kansler för Thomaskyrkan i Leipzig. Partita nr 2 i c-moll inleds som ett festligt franskt preludium och fortsätter med en allvarlig Allemande. Den eldiga Courante följs av den eftertänksamma Sarabande. De avslutande satserna i serien, Rondeau och Capriccio, tar stämningen till mer dansanta toner.

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770–1827)
Eroica variationer och fuga, Ess-dur, op. 35

Tiden för kompositionen av Eroica-variationerna op. 35 var inte den lättaste i Beethovens liv: 1802 hade den unge tonsättarens hörsel börjat försämras i sådan utsträckning att han till och med övervägde att avsluta sitt liv i sitt ”Heiligenstadt Testament”, skrivet till sina bröder. I det omfattande variationsverket finns inga tecken på förtvivlan: ett lättsamt tema, troligen hämtat från Muzio Clements pianosonat, förvandlas med dynamiska och virtuosa vändningar.

Verkets inledning är ovanlig för den tidens konventioner: Beethoven börjar med ett bassolo, som han varierar över tre variationer. Först därefter framträder det egentliga temat och dess variationer. Variation 14 tystnar till en sorgsen molle och leder till den högtidligt långsamma variation 15 med dess coda. Härifrån börjar en blodig fuga, följd av två Andante con moto variationer som avslutar verket.

Beethoven återvände till materialet året därpå när han komponerade en ny symfoni. Verket, som fick titeln ”Eroica”, upprepar i sin final pianovariationernas tema och variationer och ger därmed pianoverket dess namn.

ROBERT SCHUMANN (1810–1856)
Symfoniska etyder, op. 13

I början av 1830-talet var Robert Schumanns dröm fortfarande att göra karriär som pianovirtuos. Gradvis förvärrades dock förlamningen i hans högra hand, vilket tvingade Schumann att koncentrera sig på att komponera. År 1834 förlovade sig Robert i hemlighet med Ernestine von Fricken, en stjärnelev till hans pianolärare Friedrich Wieck, och började komponera ett stort och ambitiöst verk för henne. Som tema för en serie variationer valde Schumann en komposition som Ernestines fosterfar, amatörkompositören Baron Fricken, hade skickat till honom.

I slutändan blev verket inte en konventionell variationsserie. Av de sexton variationer han komponerade publicerade Schumann endast elva, och lade till en etyd som modifierade Heinrich Marschners Du stolzes England freue dich. Denna samling publicerades 1837 som XII Études Symphoniques. Schumann hade också ursprungligen delat upp författarskapet till satserna efter sin egen dubbla personlighet: vissa etyder skrevs av den melankoliske och inåtvända ”Eusebius”, andra av den flamboyante och dynamiske ”Florestan”.

År 1852 återvände Schumann till verket och publicerade det som Études en forme de variations, ändrade pianostrukturen och tog bort två satser som inte varierade det ursprungliga temat. Efter Schumanns död 1856 publicerade Friedrich Wieck (vars dotter Clara hade blivit Roberts hustru) sin egen kombination av de tidigare versionerna och 1890 lade Johannes Brahms till de fem variationer som Schumann ursprungligen hade strukit.

De symfoniska etyderna anses vara ett av den romantiska periodens mest krävande verk att framföra. De virtuosa inslagen i verket är inte så mycket avsedda att visa upp spelarens färdigheter som att skapa polyfona texturer och framhäva pianots ”orkesterfärger”. Schumann avrådde sin hustru Clara, en av Europas främsta pianister, från att spela verket eftersom hon ansåg att det inte lämpade sig för offentligt framförande.

Lauri Mäntysaari