Edward Elgar hade ännu inte nått någon större framgång som kompositör på 1890-talet. Men vid sidan av sin undervisning och dirigering av amatörorkestrar komponerade han verk som Serenad för stråkar i e-moll, op. 20, som han fullbordade i mars 1892 som en gåva till sin hustru på deras tredje bröllopsdag. En tidig version av serenaden framfördes troligen redan 1888 under titeln Tre skisser för stråkar (Three Sketches for Strings). Dess deler var Spring Song, Elegy och Finale, men manuskriptet har sedan dess gått förlorat.

Serenad för stråkorkester framfördes inte offentligt förrän 1896 i Belgien och hade sin brittiska premiär 1899. Sedan dess har den gradvis blivit ett av kompositörens mest älskade verk. Det tredelade, 12 minuter långa verket flyter fängslande och lätt.

I den första satsen, Allegro piacevole (Behagligt snabbt), kan man föreställa sig våren spricka ut i blom till den friska rytmen i 6/8. Den långsammare Larghetto-delen erbjuder en av Elgars finaste melodier, när violinerna spricker ut i blom efter en kort introduktion. Finalen svänger glatt och återvänder till temat från första satsen innan den försiktigt avslutas. Kompositören var uppenbarligen nöjd med sitt verk och skrev i ett brev om de tre harmoniska satserna: ”Jag gillar dem (det första jag någonsin gjorde)”

Wolfgang Amadeus Mozart fick ofta sin musik att låta lätt och ledig, men han beundrade de gamla mästarnas kontrapunktiska färdigheter, till exempel J.S. Bachs. En fuga för två pianon i den passionerade Sturm und Drang-stilen har bevarats från 1783, som Mozart arrangerade för stråkar fem år senare och lade till en dramatisk långsam inledning till. Det finns ingen känd beställare av verket, men musikförläggaren F.A. Hoffmeister publicerade partituret omedelbart.

Adagio och fuga c-moll (K. 546) låter inte omedelbart som ett typiskt Mozartverk, men hans intresse för att komponera polyfoniska musikaliska linjer var tydligt i många av hans verk från den perioden. Fugatemat med sina variationer och flera överlappningar representerar en teknik som Mozart fulländade till perfektion, vilket kulminerade i den berömda finalen i Jupitersymfonin.

Precis som Mozart hämtade inspiration från tidigare generationer, så hämtade också kommande generationer inspiration från honom. Ludwig van Beethovens kvarlåtenskap innehåller en trogen kopia av Mozarts fuga i c-moll, vars virtuositet han uppenbarligen beundrade och förde vidare i sina egna stora fugor.

Samuel Barber komponerade sin enda stråkkvartett 1935–36. Han kände genast potentialen i den långsamma delen, som stiger stadigt med lugna steg, och arrangerade den för stråkorkester under titeln Adagio for Strings. Arturo Toscanini dirigerade uruppförandet 1938, varefter den etablerade sig som en klassiker inom amerikansk konstmusik.

Adagio har spelats vid både Albert Einsteins och Grace Kellys begravningar, och har blivit etablerad som begravningsmusik efter händelser som chockat världen. Tre decennier efter att kompositionen skrevs, 1967, lade Barber till text från den latinska mässtexten Agnus Dei och arrangerade den för blandad kör. I september 2021, till minne av terroristattackerna mot World Trade Center för två decennier sedan, framfördes även ett arrangemang som kombinerade det ursprungliga stråkorkesterverket Agnus Dei med text vid avslutningskonserten för London Proms-festivalen.

Adagio byggs upp långsamt och väver sin enkla melodi som ett bönband. Känslorna växer sig starkare och når sin kulmen i ett ackord i det övre registret, varefter de sista ackorden tonar ut i tystnad när inledningen upprepas. De musikaliska resursernas begränsningar blir en styrka och kanaliserar kraftfulla känslor på ett universellt, mänskligt sätt som överskrider kulturella gränser.

Lauri Mäntysaari

En presentation av Olli Kortekangas Requiem kommer snart.

Olli Kortekangas (f. i Åbo 1955) studerade komposition för Einojuhani Rautavaara och Eero Hämeenniemi vid Sibelius-Akademin 1974–1981 och fortsatte sina studier för Dieter Schnebel i Västberlin. Hösten 1985 studerade han för Roger Reynolds i San Diego. Kortekangas har arbetat som lärare vid Esbo musikinstitut, Sibelius-Akatemien och Teaterhögskolan samt hållit mästarklasser i Finland och utomlands. Mellan 1997 och 2007 var Kortekangas huskompositör vid Uleåborgs symfoniorkester. Från 1997 till 2007 var Kortekangas huskompositör vid Uleåborgs symfoniorkester.

Olli Kortekangas verkförteckning omfattar cirka 160 kompositioner, från miniatyrer till orkesterverk och operor. Han har alltid varit särskilt intresserad av den mänskliga rösten, vokalmusik och musikteater. Bland hans viktigaste verk finns ett stort antal körverk och fjorton operor, såsom Grand Hotel (1985), Messenius och Lucia (2005), Isän tyttö (2007), Oma vika (2015), Veljeni vartija (2017), Ende und Beginn (2021) och Isfåglarna (2023). Kortekangas har också komponerat en mängd instrumentalmusik, bland annat konserter, kammarmusik och soloverk, och hans senaste intresse är kompositioner för tidstypiska instrument.

Kortekangas har komponerat beställningsverk för många europeiska länder samt för USA, Kanada, Japan och Australien. De viktigaste utländska uruppförandena under de senaste åren har varit oratoriet Seven Songs for Planet Earth (2011), som uruppfördes i Washington, Migrations för mezzosopran, manskör och orkester (2014), beställt av Minnesota Orchestra, och den estnisk-finska samproduktionen Piir (2024). Bland de finländska uruppförandena kan nämnas Klarinettkonsert (2014), beställd av Uleåborgs symfoniorkester, sångcykeln Songs of Meena (2020), beställd av Helsingfors stadsorkester, och Gitarrkonsert (2024), beställd av Saimaa Sinfonietta. Kortekangas arbetar för närvarande med en internationell dansteaterproduktion om etruskerna, som kommer att ha premiär i Oslo 2027.

Olli Kortekangas har komponerat ett omfattande verk av orgelmusik, inklusive en konsert, fyra sonater och ett flertal mindre verk för både kyrka och konsertbruk. Han har också komponerat flera storskaliga sakrala verk. De virtute in virtutem – Songs of a Pilgrim hade premiär på Nådendal musikfestspel 2011, och det storskaliga oratoriet VIA 2017. Sommaren 2019 hade kyrkooperan Elämänkuvat (Livets bilder) premiär i den gamla kyrkan i Isokyrö. Kyrkooperan Ende und Beginn, som hade premiär i Nystad 2021, har sedan dess framförts på olika håll i Finland, och sommaren 2024 hade den premiär i Tallinn, Estland. ”Unacknowledged Vesper Music” Vähän ennen yötä för tre röster och orgel hade premiär 2023, och en version för stor kör och orgel 2025.

Olli Kortekangas har bland annat tilldelats Prix Italia-tävlingens specialpriset, Salzburg stads operapriset, Teosto-priset, Lutherska kulturstiftelsens erkännandepris och 2015 års pris för konstmusikkompositörer, utdelat av Finska  Musikförläggareföreningen. Andra utmärkelser inkluderar Esbo-medaljen och utnämningen till Kungerikes officiella sömntuta i Nådendal 2011. År 2022 tilldelades operan Ende und Beginn Arkkipooki-hederscertifikatet av Åbo ärkestift.

Kortekangas är grundande medlem av den renommerade föreningen för samtida musik Korvat auki ry. Hans många organisatoriska och expertroller genom åren inkluderar medlemskap i styrelserna för Finlands kompositörsförbund, Föreningen för kyrkomusikkompositörer och Teosto, Styrelsen för Paulo-stiftelsen, Statens musikkommitté och arbetsgruppen för det finskspråkiga tillägget till psalmboken. Från 2023 till 2025 var Kortekangas expert för Nordiska kulturfonden.

Olli Kortekangas bor och arbetar i Helsingfors och Rimito, Nådendal.