BLOGG: OM HETEROKRONINS UPPKOMST 1
02.08.2024
Bild: Heli Sorjonen
Tre synvinklar till att bygga upp en residenskonstnärsperiod vid Åbo musikfestspel
I en serie bloggar ger ÅMFs residenskonstnär Aliisa Neige Barrière allmänheten en närmare inblick i bakgrunden till sin konserttrilogi 2024 och hur hon har förberett den. I den första delen diskuterar Barrière Songs of Judith, som kommer att framföras på Sibeliusmuseum den 12 augusti.
Vintern 2023 blev jag ombedd att fungera som residenskonstnär vid Åbo musikfestspel. Jag blev genast intresserad eftersom jag i uppdraget kunde kombinera två av de bästa sidorna med mitt arbete: att fungera som kurator och att uppträda.
Det här är berättelsen om hur mitt residensprogram uppstod.
Jag ombads planera tre konserter och ville skapa en koppling emellan dem. De skulle bilda en helhet, trots att de kunde upplevas även separat.
Att planera konsertprogram ingår i allmänhet i mitt arbete som dirigent. Jag njuter speciellt av den delen av mitt arbete, för vid sidan av att få fason på ett komplicerat pussel hittar jag ofta verk och kompositörer som är nya för mig.
Under den här processens gång har jag bekantat mig med många kvinnliga tonsättare som jag inte kände till sedan tidigare, och jag har förundrats över all den ståtliga musik jag hittat och som aldrig framförs. Av biografierna framgår att flera av tonsättarna gjorde framgångsrika karriärer och var celebrerade under sin livstid – men efter deras död beslöt sig vissa för att glömma bort dem och uttryckligen försäkra sig om att kommande generationer aldrig skulle höra talas om dem eller bekanta sig med deras verk, för att inte tala om att föreställa sig att följa deras exempel. Ändå har många målmedvetna kvinnliga tonsättare stått på sig och lämnat sina spår i historien. I dag får vi upptäcka dessa bortglömda skatter på nytt, tack vare historikers och musikforskares arbete.
Denna systematiska orättvisa fick mig att begrunda hur historien hade sett ut om inte mänskligheten ständigt hade städat undan det kvinnor och minoriteter fått till stånd.
Sedan bekantade jag mig med ukroni, alltså alternativ historia, och visste att det var en stig jag ville vandra. Möjligheternas mångfald är gränslös – vi kan föreställa oss en ändlös mängd utvecklingsprocesser för historiens gång. Men jag hade enbart tre konserter på mitt arbetsbord. Alltså blev ’ukronin’ till ’heterokroni’, där en viss fast berättelselinje följs i stället för flera berättelser och slutresultat (vilket var min ursprungliga plan). Då man arbetar med endast tre konserter kändes det för mig som en starkare idé att sammanlänka dem till en enhetlig resa från början till slut.
Jag har planerat de här tre konserterna som en triptyk, ett verk i tre delar, där kvinnor söker och finner sin plats i världen.
Songs of Judith
I konserten Songs of Judith (Judits sånger) har huvudpersonen fått nog av att betraktas som ett hjälplöst offer. Hon strävar efter frigörelse via hämnd, liksom Judit befriade sitt folk genom att skära av halsen på Holofernes. Vi begrundar ändå huruvida det här var den enda tänkbara lösningen och det finns en vilja att pröva på något annat.
Den här konsertens kärna utgörs av musik komponerad av kvinnor som förblivit i historiens dunkel trots sin suveräna produktion (ur vilken vi givetvis får höra endast ett litet smakprov).
Den här musiken är ändå ständigt på väg mot att lyftas fram i dagsljuset.
Konsertens centrum utgörs av Elisabeth Jacquet de la Guerres kantat Judith (sv. Judit), eftersom jag upplevde både gestalten Judit och de la Guerres musik som ytterst fängslande. Jacquet de la Guerre (1665–1729) föddes i en musikerfamilj. Hennes far och farfar var cembalobyggare och flickan lärde sig spela cembalo som väldigt ung. Redan som femåring uppträdde hon vid hovet i Versailles för första gången och fångade Solkungens, Ludvig XIV:s uppmärksamhet. Senare tjänstgjorde de la Guerre vid hans hov, och största delen av hennes kompositioner är skrivna under den tiden.
Konserten inleds med en Prelud ur Jacquet de la Guerres cembalosvit i a-moll. Jag upplevde det som passande att slå an stämningen för vår resa med frihetens tema, den här preluden, som är komponerad utan taktstreck (prélude non-mesuré). Här tecknade Jacquet de la Guerre för det mesta ner lösryckta noter på notpappret och musikern har stor frihet i att tolka verket.
Därpå följer en aria av tonsättaren Barbara Strozzi (1619–1677), som tack vare sin rikliga produktion antagligen är den mest kända kvinnliga tonsättaren från barocktiden. Hennes far, poeten och librettisten Giulio Strozzi, såg till att hon fick en gedigen konstutbildning vid musikakademin i Venedig. Strozzi studerade under ledning av bl.a. Cavalli och Montverdi. Hennes musik var synnerligen populär under hennes livstid och publicerades flitigt. Tack vare det har flera av hennes verk bevarats till nutid, vilket inte är fallet för många andra kvinnliga tonsättare. La riamata de chi amava är en klassisk ‘lamento’, en klagosång där kvinnan försöker komma över sin sorg.
När jag planerade konsertens dramaturgi med librettisten Aleksi Barrière var det klart för oss att vi ville få med ett exempel på sådan här vacker musik – men att det skulle utgöra berättelsens ursprungskälla, stunden från vilken vi rör oss framåt utan att vaggas i självömkan, vilket kvinnors känslouttryck ofta innebär.
En av epokens mest berömda franska tonsättare, Jean-Philippe Rameau (1683–1764), får också presentera sig, om än på ett oväntat sätt. Vi får höra stycket ’Les sauvages’ ur hans opera Les indes galantes, arrangerad för två violiner av Jean-Pierre Guignon (1702–1774).
Guignon föddes i Italien och flyttade till Frankrike för att göra karriär som violinist. Så vitt vi vet komponerade han musik endast för stråkinstrument. Bland hans duetter finns flera pärlor och två av dem framförs vid den här konserten. Den här virtuosa tolkningen av ett tema som hör till Rameaus mest kända är njutningsfullt dekadent!
Här lösgör vi tanken om ’vildar’ alltså ’ursprungsbefolkning’ från sin ursprungliga kontext: för oss innebär det här andrafiering av människogrupper, vilket kan jämföras med kvinnors svårigheter att bli sedda som intelligenta och begåvade individer.
Antonia Bembo (1643–1715) studera precis som Strozzi för Cavalli. Hon flydde ändå sin våldsamma make och landade under Ludvig XIV:s beskydd i Paris. De profundis clamavi är en av hennes sju psalmkompositioner för olika sammansättningar. I psalmen ber vi om att Gud skulle döma rättvist och hjälpa dem som är hjälp värda.
Isabella Leonarda (1620–1704) var endast 16 år gammal när hon skickades till nunneklostret Collegio de Sant’Orsola. Där fick hon en musikalisk utbildning, inklusive undervisning i komposition. Hon ägnade sig liv åt att tjäna religionen och avancerade inom klostersamfundet till abbedissans assistent. Trots att de flesta av hennes över 200 verk är sakrala publicerade hon också en bok med sonater för olika ensembler. Vid den här konserten får vi höra hennes violinsonat nr 12, som andas frihet.
Juha T. Koskinen (f. 1972) komponerade det nya verket She who saw things to come för oss. Det var viktigt för mig att de äldre verken också skulle få diskutera med nya röster. Eftersom Koskinen håller på att komponera ett verk för Finländska barockorkestern (FiBO) kändes han som den naturliga kandidaten och till vår glädje antog han uppdraget.
Det här verket utgör en skiss till Koskinens kommande samarbetsprojekt med FiBO, ’Earthrise, som framförs vid Finlands Nationalopera i höst. Aleksi Barrières originaltext berättar historien om tre böhmska systrar. En av dem, Libuše, konstaterar att landet behöver en ledare, alltså letar hon reda på en kung åt sig och låter bygga staden Prag. Efter hennes död återtar männen makten och Libuše glöms bort.
Jacquet de la Guerres ’Sarabande’ ur cembalosviten i d-moll kommer efter kantaten Judit. Den här samtidigt både festliga, fräcka och djupa dansen känns som en passande slutkläm efter historien om Judit. Redan som dans är sarabanden intressant: den var ursprungligen en väldigt snabb dans, enligt vissa beskrivningar verkligt vild. På 1700-talet förbjöds till och med dansen på vissa ställen, och därför omstöptes den i långsam form.
Den här historiska utvecklingen tycks spegla hela berättelsebågen vid vår konsert. Konserten var tänkt att innehålla en ny version av Heta Ahos verk Revanche till text av Edith Södergran, men på grund av att ett musikerbyte måste vi avstå från den. Själva dikten finns ändå med i Aleksi Barrières text och utgör en dialog med Sarabanden.
Jean-Pierre Guignons duett Tendrement är som namnet säger en öm miniatyr. Den känns som en utmärkt inledning till slutet av programmet.
Också Mioko Yokoyama (f. 1989) komponerade ett nytt verk till den här konserten. Postlude såg dagens ljus enligt min önskan att få en motpart till Jacquet de la Guerres Prelud, som inleder konserten. Yokoyama ville med moderna medel hedra den tidlösa och nästan avantgardistiska karaktären som präglar den taktartslösa Preluden. I och med det nya verket vill jag upprätthålla en dialog med historien och ge sista ordet vid konserten till en ung tonsättare som jag respekterar och beundrar.
Allt det här vaknar i augusti till liv tack vare det säregna samarbetet mellan Finländska barockorkestern och det unga nordiska Hehku-kollektivet.
Helheten sammanknyts genom Aleksi Barrières originaltext, som följer vår huvudpersons växande, och under konsertens gång närmar vi oss verken också med hjälp av historiska målningar. Centret för konstfrämjande Taike har stött kompositionsbeställningarna av Mioko Yokoyama och Juha T. Koskinen, vilket jag är tacksam för.