Den tyske samhällskritikern Theodor Adorno, som levde under 1900-talet, var inte känd för att vara någon stor beundrare av Jean Sibelius musik. Som ett typexempel nämnde han orkesterverket Valse triste ”ofarlig salongsmusik” som också blev mycket populär vid populära konserter i Centraleuropa. Sådan underhållning var ett bevis på ”musikens fetischistiska natur” och undergrävde allvarligt Sibelius rykte som seriös kompositör.

Debatten om musikens roll som konst och underhållning fortsätter, och Adornos roll i denna debatt är fortfarande betydande. I Sibelius fall var han dock helt fel ute. För Adorno var Valse triste ett fristående konsertstycke, även om dess rötter ligger i teatern, i Arvid Järnefelts pjäs Kuolema (Döden).

Sibelius komponerade aldrig en fullängdsopera, men scenmusik var en viktig uttrycksform för honom. Efter att ha gått från 1890-talets tondikter till symfonisk, ”absolut” musik, tyckte han fortfarande om att arbeta med pjäser där symbolismen blomstrade. Kuolema hade premiär på Nationalteatern i Helsingfors den 3 december 1903, och det var helt naturligt för Järnefelt att be sin redan berömda svåger att komponera musiken till den.

Den ursprungliga scenmusiken bestod av sex nummer, inklusive två sånger av huvudpersonerna Paavali och Elsa. Sibelius anpassade Elsas sång och Andante-delen, där en flock tranor ger paret ett barn, till Scen med tranor, op. 44/2. Klarinetterna, som ekar över de fridfulla stråkarna, påminner verkligen om tranornas rop.

1911 bearbetade Järnefelt sin pjäs för en ny produktion. I slutet av den helt omskrivna mittenakten dansar jungfrurna runt sin älskade på gården. Sibelius använde troligen sin Canzonetta, komponerad 1906, som passade perfekt till stämningen i scenen. Det melankoliska stråkarrangemanget tilltalade också Igor Stravinsky, som 1963 arrangerade det för två klarinetter, fyra valthorn, harpa och kontrabas.

Valse triste skapades som musik till pjäsens första akt enligt Järnefelts precisa instruktioner: ”Ett tyst spelande av en violinorkester börjar höras, som med ljuset blir tydligare och slutligen bildar en mild, flytande valsmelodi. ( . . . ) Till slut blir [modern] trött och lutar sig, nästan medvetslös, mot väggen. Musiken tystnar då också ( . . . ) I sin skräck gör hon en våldsam ansträngning och börjar, ackompanjerad av den förnyade musiken, dansa igen. ( . . . ) Det knackar på dörren, tre gånger, sparsamt.” Pjäsens huvudperson, Paavali, bevittnar sin mors död.

Sibelius följde manuset perfekt – inte för att skapa salongunderhållning, utan för att väcka Järnefelts symbolistiska teaterscen till liv genom musiken. Genom en finsk förläggare hamnade partituret hos Breitkopf & Härtel och började spridas över hela världen i olika versioner utgivna av det stora förlaget. Kompositören fick ingen inkomst från denna framgång före införandet av moderna upphovsrättslagar, men han njöt av att dirigera verket under hela sin karriär som dirigent, ofta som en extranummer som publiken krävde.

När man söker efter en efterträdare till Sibelius bland finska kompositörer är Einojuhani Rautavaara en stark kandidat. Sibelius fick själv välja mottagaren av Koussevitzkystiftelsens stipendiet för att fira sin 90-årsdag 1955, och valet föll på den då 27-årige Rautavaara. Den unge kompositören studerade vid Juilliard School i New York och genomgick en avantgardistisk fas innan han fastnade för en mer stillsam stil.

Under sina senare år blev Rautavaara särskilt känd för sina kompositioner med änglalika teman. Hans sjunde symfoni, Angel of Light, som fullbordades 1994, blev enormt populär i USA och lade grunden till kompositörens internationella rykte. Serien började dock redan 1978 med orkesterverket Angels and Visitations (Änglar och besök).

Inspirationen till verket kom från raderna i Rainer Maria Rilkes första Duino-elegi: ”…und gesetzt selbst, es nähme mich einer plötzlich ans Herz, ich verginge von seinem stärkeren Dasein” (…och om [en ängel] plötsligt tog mig till sitt hjärta, skulle jag försvinna in i det starkare varatet). Rilkes änglar är inte bevingade, glänsande gestalter, utan varelser som introducerar oss till existensens skräck. Rautavaara återkom till samma dikt i sitt körverk Die erste Elegie från 1994.

Stämningen i orkesterverket Angels and Visitations växlar mellan mystisk frid och dramatiska utbrott. Strängarna fräser, harpan accentuerar med nyckfulla böjda toner och träblåsinstrumenten svarar med en koralliknande ton. Ekon av Rautavaaras barndomsdrömmar, som inspirerade honom, kan också höras i den musikaliska berättelsen.

I början av 1900-talet försökte Jean Sibelius berika sin tydligt nationella romantiska stil. Mörkret och trotsigheten i hans första symfoni motverkades av hans symfoni nr 2 i D-dur, op. 43, som mognade under den italienska solen.

Som så ofta var fallet med kompositörens verk tog även den andra symfonin lång tid att mogna. Ett av finalens teman ingick redan i en improvisation som hördes vid dopet av Akseli Gallen-Kallelas son i Ruovesi 1899. Teman i den andra satsen tog form medan Sibelius bodde med sin familj i deras residens i Rapallo, Italien, under våren 1901. Symfonin uruppfördes under kompositörens ledning i Helsingfors den 8 mars 1902, och den slutliga versionen dirigerades för första gången av Armas Järnefelt i Stockholm 1903.

Symfoni nr 2 strålar av ljus redan från de första takterna. Det mjuka temat som presenteras av stråkarna innehåller ett motiv med tre stigande toner som återkommer genom hela verket. Träblåsinstrumenten svarar med sitt eget pastorala tema, och valthornet svarar med en viskning. Från och med detta ögonblick visar Sibelius sin originalitet: istället för den traditionella sonatformen faller fragmentariska bitar på plats och avslöjar gradvis hela strukturen i första satsen. Efter en serie turbulenta faser återvänder början mildhet.

Sibelius associerade början av Andante-satsen med karaktären Don Juan, som väntar på ankomsten av sin stenhårda gäst – den hämndlystna anden. Han skrev ordet ”Christus” ovanför en av de tematiska skisserna. Den stormiga och dramatiska satsen följs av ett livligt scherzo, vars slut leder till en av de mest magnifika klimaxerna i Sibelius symfonier. Motivet med stigande toner driver musiken till en allt större glöd tills det heroiska slutet kommer. Trumpeterna svarar stråkarna med en fanfar som förebådar en festlig marsch.

Men kompositören har förberett oss på en lång resa. Enligt Aino Sibelius komponerades det tragiska temat som presenteras av oboen till minne av hennes syster Elli, som begick självmord (och som också var syster till Arvid Järnefelt, som skrev sin pjäs Kuolema (Döden) vid den tiden). Det som följer är en till synes oändlig resa mot ljuset, som till slut belönas med återkomsten av det sista temat och ett heroiskt slut.

Vissa verk är estetiskt eller konsthistoriskt betydelsefulla, men få har en sådan samhällelig betydelse som Jean Sibelius tonsättning Finlandia, op. 26. Verket komponerades ursprungligen som final för Pressens dagars jubileumsföreställning, där ”Finland vaknar” till sin status som självständig nation.

”Finland”, ”Finlands uppvaknande”, ”Vaterland” och ”La Patrie” var namnen som gavs till verket, som omedelbart blev populärt och framfördes både i Finland och på Helsingfors stadsorkesterns Europaturné, tills Sibelius hemliga beundrare och mecenat Axel Carpelan föreslog namnet Finlandia.

Om hela verkets popularitet redan är häpnadsväckande, är entusiasmen för hymnen som hämtats från verkets slut ännu större. Förutom den text som godkänts av kompositören, skriven av Wäinö Sola och V.A. Koskenniemi – den senare är idag känd som Finlandia-hymnen – har den sjungits under namn som ”Be Still My Soul”, ”At the Table”, ”Dear Friend of Mine”, ”Land of the Pine”, ”Christian Life” och ”Our Farewell Song”. Den kortlivade staten Biafra antog hymnen som sin nationalsång 1967 under namnet ”Land of the Rising Sun”.

Som musik följer Finlandia inte samma etos som kompositörens symfonier, vars motiviska kopplingar mellan musikaliska teman tvingar dem att bilda organiska helheter. Sibelius förringade dock inte sitt verk, som är fullt av fängslande, dramatiska vändningar, och själva hymnen bildar en linjär, magnifik båge. Även om han gick med på att hymnen skulle skrivas text, godkände Sibelius inte vilken version som helst, vilket framgår av en intervju han gav 1931: ”Jag blev en gång ombedd att ge tillstånd att jazziga upp ’Finlandia’. Jag svarade att jag var djupt kränkt av en sådan fråga.”

Lauri Mäntysaari