Aurora: Patrik Kleemola

Gitarrverk av Fernando Sor

Fernando Sor (1778-1839) föddes i Barcelona och kom från en familj med en framstående karriär inom armén. Redan som mycket ung älskade Sor dock musik och var särskilt imponerad av italiensk operamusik. När Fernando var 12 år dog hans far och hans mor, som var änka, hade inte råd att låta sonen fortsätta sina musikstudier i Barcelona. Fernando erbjöds dock en studieplats i den berömda kören på klostret Montserrat nära Barcelona, där studierna omfattade kyrkomusik, komposition och orkesterspel. Han flyttade därför till Montserratklostret under flera år, en period av hans ungdom som han mindes med särskild kärlek i sina memoarer, som publicerades i Paris mot slutet av hans liv. Armén blev dock en del av Fernandos liv omedelbart efter Montserrat, då han ansökte om att få ansluta sig till den spanska armén för att strida mot de franska revolutionära styrkorna.

Även om Sor spelade flera instrument med stor skicklighet och senare lärde sig piano, sång och harmoni, var gitarren med honom från början. Kanske på grund av sin varierade musikaliska bakgrund började han tänka på gitarren på ett nytt sätt; mer som ett harmoniskt instrument snarare än ett ackompanjemangsinstrument och gradvis började han dra till sig stor uppmärksamhet för sitt exceptionella gitarrspel. Livet i Spanien gav dock inte Sor möjlighet att uteslutande arbeta som fri konstnär; efter Montserrat studerade han även vid Kungliga militärakademin och hade senare olika officiella uppdrag.

Franska trupper invaderade på Napoleons order Spanien 1808 och antingen som anhängare av den franska revolutionens ideal eller av nödtvång ställde sig Sor så småningom på fransmännens sida. År 1813 drevs dock de franska trupperna ut ur Spanien och Sor, för sitt liv, följde med de franska styrkorna. Ett ögonvittne från Barcelona skrev i sin dagbok att Sor tog farväl av en vän i Barcelona: ”När jag kommer till Frankrike ska jag ta av mig dessa militära märken, ta upp min gitarr och med den ska jag också försörja mig själv och min familj”. Och så gjorde han.

Han kunde aldrig återvända till sitt hemland Spanien och efter långa perioder i London och Moskva med stora professionella framgångar tillbringade han de sista åren av sitt liv i Paris med sin dotter (hans fru hade dött flera år tidigare), gav ut sina kompositioner, undervisade och uppträdde i Paris salonger och konserthus som en av de mest respekterade musikerna. Förutom som gitarrist var han också känd som sångare, och särskilt i London var hans nyutgivningar av ariettasånger efterlängtade evenemang. Hans största framgångar var dock inom baletten; baletten Cendrillon (Askungen) uruppfördes i London och även vid invigningen av Bolsjojteatern i Moskva, men i Paris framfördes verket inte mindre än hundra gånger under 1820- och 30-talen. Under de sista åren av sitt liv drabbades Sori av en stor tragedi när hans enda dotter Caroline dog 1837, varefter han endast uppträdde sällan och dog två år senare.

Sonaten op. 15 är ett tidigt verk av Sori från 1800-talets första år i Spanien och Fantaisie Villageoise op. 52 är ett sentida verk från 1830-talets Paris. Andan i den tidiga sonaten är optimistiskt energisk och påminner om italiensk orkestermusik. Fantaisie Villageoise (lantlig fantasi) är däremot ett mer psykologiskt komplext och introspektivt verk. Den molltonade första satsen, Andantino, följs av ett flöjtackompanjemang och en uppsluppen dans, men avslutas mitt i en kyrkklockas klang, följd av den avslutande satsen, Prière (bön). De monofoniska temana i den sista satsen följs av polyfona koralsvar. Kanske en slags reminiscens för kompositören av hans barndomsår i klostret i Montserrat?

Manuel Ponce: Variations sur ”Folia de España” et fugue (1930)

Mexikanen Manuel Ponce (1882-1948) var en av de viktigaste tonsättarna i sitt land och en av nyckelpersonerna i den mexikanska musiknationalismens födelse. Han var aktiv på många olika musikaliska fronter, inte bara som kompositör utan också som forskare, lärare, kritiker, pianist och dirigent. Även om Ponce använde folklore från sitt eget land i sin musik, var hans kompositionsstil fast förankrad i den europeiska traditionen och han studerade i Bologna och Berlin under 1900-talets första decennium, och som mogen kompositör i Paris på 1920- och 1930-talen under Paul Dukas. Den unge tonsättaren Ponce skrev också hitlåten Estrellita (1912), men liksom Sibelius med Valse triste ansåg han att denna lilla sång inte hade någon större betydelse och sålde den till ett förlag för en spottstyver. Manuel Ponces produktion omfattar orkesterverk, piano- och vokalmusik, kammarmusik, arrangemang av folksånger och en stor produktion för gitarr.

Den mexikanske kompositören Manuel Ponces Variationer och fuga på temat ”La Folia” är en av hörnstenarna i 1900-talets gitarrrepertoar. Ponce komponerade denna monumentala uppsättning variationer, som är krävande för spelaren, för den spanske kompositören Andrés Segovia, och Segovia ansåg att det var ett av de finaste verk som någonsin komponerats för honom. I december 1929 kontaktade Segovia återigen Ponce angående ett nytt gitarrverk och föreslog denna gång att Ponce skulle komponera en variation över det välkända La folia-temat. Korrespondensen tyder på att tonsättaren och gitarristen arbetade mycket nära varandra med verket.

Segovia gav tonsättaren många konkreta förslag på olika gitarrtexturer, så att verket skulle presentera ett så brett spektrum som möjligt av uttrycksmöjligheter för gitarren baserade på olika tekniker. Verket är således en veritabel kavalkad för gitarr, med idiomatiska arpeggios, ackordrytmer, tremolo, snabba skalor, flöjtljud, polyfona saccader och stilistiska referenser till barocken och det tidiga 1900-talet i allmänhet, men hörda genom Ponces igenkännbara senromantiska-impressionistiska idiom. Den avslutande fugan är en lysande uppvisning av tonsättarens skicklighet i att skapa uttrycksfull, tätt inramad polyfoni i gitarrens sex strängar.

Även om verket, när det kom ut, var kulmen på den dittills komponerade gitarrrepertoaren (tillsammans med Villa-Lobos gitarreetuder) och ett veritabelt horn med massor av tekniska resurser, anser jag personligen att verkets inverkan ligger i dess narrativa drama, i det dramaturgiska kontinuumet av kraftfulla bilder och händelser.

Mikko Heiniö: Gitarrsonat (2019)

Tonsättaren Mikko Heiniö (f. 1948) studerade komposition vid Sibelius-Akademin för Joonas Kokkonen (diplom 1977) och Witold Szalonek i Berlin samt musikvetenskap vid Helsingfors universitet (fil.dr 1984). Heiniö har komponerat nio pianokonserter (bl.a. Hermes för sopran, piano och stråkorkester (1994), Khora för piano och fem slagverkare (2001) och Moon Concerto för piano, mezzosopran och orkester (2008)). Till hans repertoar hör också tre symfonier, orkestersviten Song of Autumn, violinkonserten Alla madre, orgelkonserten och fyra operor. Heiniös produktion omfattar också kammar- och vokalmusik för olika ensembler, bl.a. Sextet (2000) för sångare och fem instrumentalister. Mikko Heiniö har också komponerat flera körverk.

Han har varit professor i musikvetenskap vid Åbo universitet 1985-2005, ordförande för Finlands tonsättarförbund 1992-2010 och vice ordförande för Teosto 1999-2014. Heiniö har mottagit ett flertal priser, bl.a. Tieto-Finlandia 1997 och Finlandspriset 2006, och invaldes som ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien 2004. I maj 2023 utsågs Heiniö till heders-kompositör av Åbo filharmoniska orkester.

Mikko Heiniös gitarrsonat uruppfördes av Patrik Kleemola, som beställt verket, vid Tammerforsbiennalen 2020. Tonsättaren säger om kompositionen: ”För att kunna komponera för gitarr var jag för det första tvungen att ha ett instrument i min famn och för det andra var jag tvungen att samarbeta med en inspirerande och entusiastisk musiker. Patrik Kleemolas soloverk Five Preludes (2013), Through Green Glass (2014), Mot natten för cello och gitarr (2018) och slutligen Guitar Sonata (2019) är resultatet av hans initiativ.

Sonaten är i fyra satser, men den har också formen av en tvådelad sonat genom att den andra delen omedelbart följer på den första och den fjärde delen omedelbart följer på den tredje. Första delen (Intro) och sista delen (Coda) går i samma tempo men den förra som en kalejdoskopisk och den senare som ett obrutet band. På samma sätt består den andra satsen (Rubato) av fragmentariska ögonblick, medan den tredje satsen (Rondo) bygger på en långsam blues. Rubato färgas av kvartssteg som skapas av fingersättningen mellan sadel- och vänsterhanden, medan Rondo kännetecknas av slide-glissandos.”

Sedan sonaten färdigställdes har Heiniö och Kleemola fortsatt att arbeta tillsammans. Weitab (för gitarr och piano) uruppfördes vid Åbo filharmonikers jubileumskonsert ”Heiniö 75”, och konserten för gitarr och kammarkör, som uruppfördes i Helsingfors Riddarhus, har Kleemola redan framfört fyra gånger med tre olika körer. Det nya verket för sopran, gitarr och dragspel uruppförs i november 2025 på Sibeliusmuseet i Åbo i samband med Åbo Gitarrförenings 30-årsjubileumskonsert.